Räntebesked mars 2007

Därför stod räntan still

I mars 2007 lämnade Riksbanken styrräntan oförändrad på 3,25 procent. Det var första gången sedan april året innan som ett besked inte innehöll en höjning. Inlåningsräntan låg kvar på 2,5 procent och utlåningsräntan på 4 procent.

Beslutet följde den plan som banken hade presenterat i februari, då den för första gången publicerade en egen räntebana. Höjningarna skulle fortsätta, men i lugnare takt. Efter att räntan hade stigit från 1,5 till 3,25 procent på drygt ett år fanns det också skäl att se hur hushåll och företag påverkades. Räntehöjningar får full effekt först efter ett till två år.

Bakgrund: läget i ekonomin

Det fanns argument både för och emot att höja.

• För en höjning: BNP växte med nära 5,5 procent i årstakt under fjärde kvartalet 2006, och arbetslösheten hade sjunkit till omkring 6,7 procent. Vårens avtalsrörelse såg ut att ge högre löneökningar än tidigare.
• För att vänta: KPIF-inflationen låg på 1,5 procent i februari, och rensat för energi på 1,2 procent. Produktiviteten hade vuxit snabbt, vilket gjorde att företagen kunde betala högre löner utan att höja priserna lika mycket.

Riksbanken landade i att bilden från februari stod sig. Inflationen väntades stiga gradvis, men det fanns ingen anledning att skynda på.

Vad beslutet betydde för hushållen

För bolånetagare med rörlig ränta innebar beskedet stabila räntekostnader under några månader. Marknadsräntorna rörde sig knappt: tremånaders statsskuldväxlar låg strax under 3,3 procent och femåriga bostadsobligationer kring 4,2 procent.

Skillnaden mellan rörlig och femårig bunden ränta var ungefär en procentenhet. Den som valde att binda betalade alltså en tydlig premie för tryggheten, i ett läge där Riksbanken öppet räknade med att räntan skulle fortsätta uppåt.

Vad hände sedan

Även vid nästa besked, i maj, låg räntan kvar på 3,25 procent. I juni höjdes den till 3,5 procent och efter sommaren till 3,75 procent. Pausen under våren 2007 blev alltså ett uppehåll och ingen ändring av riktningen.